About Steamship Bohuslan
Efter alla dessa år längs kusten började dock Bohusläns ångdrivna maskin bli ineffektiv och hon fick allt svårare att tävla med de bilar, bussar och broar som blev allt fler. Då sattes hon in på “inköpstrafik” i Öresund och senare även mellan Strömstad och norska hamnar. Efter ett tag var dock inte detta heller lönsamt och hösten 1963 lades hon upp för att två år senare säljas till upphuggning. En ung skara personer fick då syn på ångaren och frågade skrothandlaren om det gick att köpa henne. 60 000 kronor var priset som det då nybildade Sällskapet Ångbåten lyckades skrapa ihop genom att sälja 600 andelar på 100 kronor vardera. Sedan dess har fartyget drivits av en ideellt arbetande besättning med både reguljära, öppna turer och charterturer varje sommar. Ångaren är idag K-märkt och klassad som traditionsfartyg.
| Byggnadsvarv | Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Göteborg |
| Sjösatt | 15 december 1913 |
| Längd | 43.13 meter |
| Bredd | 7.42 meter |
| Djupgående | Ca 3.00 meter |
| Bruttodräktighet | Brutto 304, Netto 112 |
| Maskin | 3-cylindrig Trippelexpansionsmaskin |
| Effekt | 700 indikerade hk, 515 kW, varvtal ca 100/min Maxfart 11 knop |
| Hjälpmaskin | Ångdriven dynamo som genererar 110 volt likström |
| Kraftkälla | Oljeeldad skotsk sjöångpanna |
Marstrandsbolagets flaggskepp
Under första hälftern av 1900-talet var det två stora rederier som kompletterade, och delvis konkurrerade med varandra om trafiken från Göteborg längs kusten upp mot Strömstad. Det var Marstrandsbolaget, med trafik på Marstrand, Lysekil, upp till Smögen och Gravarne, nuvarande Kungshamn. Och det var Bohuslänska Kusten, ett Uddevallarederi med linjer via Marstrand till Uddevalla, och dessutom en kustlinje utanför de stora öarna upp till Lysekil, Strömstad och Oslo.
BOHUSLÄN, byggd 1914, var inte bara den yngsta utan också den mest eleganta av Marstrandsbolagets fartyg. Sommartid upprätthöll hon expressrutten: Hon lämnade Stenpiren i Göteborg klockan 7 f.m. och ankom Gravarne klockan 2 e.m., vände nästan omedelbart för att vara tillbaka i Göteborg klockan 9 e.m. Och då anlöptes ett antal mellanliggande bryggor, bl a Marstrand, Lysekil och Smögen. Så värst mycket gods blev det naturligtvis inte tid att lasta och lossa. Torsdagarna var liggedag – då bunkrades det kol, och intendenturen fyllde på sina förråd. – På vintrarna var BOHUSLÄN en arbetshäst som alla andra, längre liggetider vid bryggorna, mer tid för tyngre last.
I över 40 år gick ångaren på traden Göteborg – Lysekil – Smögen/Gravarne. I sommarsol, i storm, tjocka, snöyra och isgång, gjorde ångaren sina resor, 6 dar i veckan, året om. I 33 år fördes befälet av kapten Carl Johansson, med smeknamnet ”Calle Skjorta” (sommartid brukade han ta av sig i skjortärmarna när han stod på kommandobryggan ). Han gjorde mer än 9000 resor, utan radar, utan automatik, men med kompass, klocka och en kraftig rorsman som navigationshjälpmedel.
Besättningen uppgick till bortåt 20 personer: befälhavare, två styrmän, två rorgängare, tre matroser, maskinchef (chief), maskinist, två eldare, och så intendenturen: restauratris, kock, två servitriser (en i matsalongen på övre däck och en i aktersalongen), och så en uppassare i försalongen, andraklasspassagerarnas matsal. När man väntade sig extra många passagerare, t ex sommarsöndagar, förstärkte man med två-tre extra servitriser. Under femtiotalet fick många av öarna bro- eller färjeförbindelse med fastlandet, och de gamla kustångarna konkurrerades ut av bussar och lastbilar. En efter en såldes de gamla båtarna, oftast till skrot, någon gång till andra trafikområden. Idag finns endast en av passagerarångarna kvar — BOHUSLÄN!
”Inköpstrafik”
Efter andra världskrigts slut förändrades trafikmönstret längs Bohuskusten. Öarna förbands med fastlandet med bilfärjelinjer och ibland broar. Passageratrafiken togs över av bussar (och så småningom privatbilar), och den lättare godstrafiken av lastbilar. Underlaget för Marstrandsbolagets ångare försvann.
Men en annan trad öppnade sig istället. Sprit- och tobaksskatter höjdes undan för undan (även om de var mycket låga med sedda med dagens ögon). Vattnet mellan Sverige och grannländerna var ”internationellt”, och sprit och tobak kunde säljas ombord i fartyg i internationell trafik utan skattepålagor. Svenska folket lärde sig ett nytt begrepp: ”tax free”.
Många gamla skärgårdsångare sattes in i s.k. inköpstrafik på olika rutter i Öresund. Sedan BOHUSLAN byggts om med tax free shop på mellandäck och akterdäcket byggts in till en kafeteria, sattes hon in i på linjen Landskrona – Tuborg.
Myndigheterna såg givetvis inte med blida ögon på att svenskar så enkelt kunde smita undan sprit- och tobksskatter. Öresund definierdes om så att det inte längre var ”internationellt” vatten, och inköpstrafikens glansdagar var över. Fortfarande var det lönsmt att göra inköp i land i Danmark, men antalet resenärer blev för litet för den stora flottan.
Men det finns ju flera grannländer. BOHUSLÄN sattes in i trafik mellan Strömstad och närliggande norska hamnar som Halden och Sandefjord. Men inte heller här blev glädjen beständig. Definitionen på ”internationellt” vatten ändrades gradvis. Till slut måste man resa mellan Strömstad och Kragerö för att kunna göra de åtråvärda inköpen – en rutt som var alldeles för lång för BOHUSLÄN. Efter att ha gått sommaren 1963 mellan Strömstad och Sandefjord (utan tax free försäljning) lades hon upp i Marstrand i avaktan på en oviss framtid.
Vårvintern 1965 bogserades BOHUSLÄN från Marstrand till Ringön i Göteborg för upphuggning. Skulle detta vara slutet på en femtioåring?
Alla i Sällskapet Ångbåten arbetar helt ideellt!
Museiångaren BOHUSLÄN
När nöden är som störst är hjälpen närmast, påstås det. I det här fallet var det en skolgrabb, Ingvar Kronhamn, som drog igång räddningsaktionen ”Rädda Bohuslän”. I april bildades Sällskapet Ångbåten, med ändamålet att söka för framtiden bevara en av de få kvarvarande passgerarångarna på svenska Västkusten. Siktet var inställt på BOHUSLÄN, och så särdeles många andra kandidater fanns inte (Uddevallabolagets GÖTEBORG fanns kvar ytterligare några år vid kaj i Strömstad, för att skrotas 1975 i Hälle).
Skrothandlaren uppges ha gett 40.000 kronor för ”skrotet”, men begärde 60.000 för att skiljas ifrån det. En insamling drogs igång, med försäljning av andelar i den nybildade Ångbåten Ekonomisk Föreningr om 100 kronor styck (betänk att detta var innan den stora inflationsperioden, och en liter bensin kostade 75 öre). Det lyckades, mot alla odds!
Efter ett intensivt upprustningsarbete gick ångaren redan nästa sommar åter i sina gamla farvatten. Sedan övertagandet seglar BOHUSLÄN varje sommar i de vatten hon en gång byggdes för, moderniserad där sådana krav ställs, men i övrigt återställd i allt väsentligt med maskin och panna i original och salonger nära nog som vid leveransen 1914.
